RAL 6020 Chromoxidgrün

Mossa på en stenmur i skuggan, det är stämningen som infinner sig när man tänker på kromoxidgrönt. Ett grönt som inte lyser utan vilar, med en tyst gråslöja som jordar det och får det att kännas tungt, nästan som gammal bronsgrön patina på en staty. Det har något återhållsamt, nästan stilla, som påminner om växthus från en annan tid eller om färgen på gamla laboratoriekärl.

På stora ytor utvecklar den här tonen ett tätt, nästan sammetslikt djup som får ett rum att kännas mindre, men också tryggare. När det kommer in mycket dagsljus visar sig det gröna med en varm, nästan bronsaktig skimmer som får de grå inslagen att träda tillbaka. I dämpat ljus blir det däremot mörkare, nästan svartgrönt, och tar bort den hårdhet som ett rent svart skulle föra med sig.

Till ljus ek och oljad valnöt uppstår ett samspel som känns jordigt och varmt utan att vara påträngande. Mässing och borstat guld sätter en glansprick på det, vilket får det gröna att kännas ädlare, medan matt svart metall snarare ger det ett hantverksmässigt och robust uttryck. Även till natursten som kalksten eller grå skiffer smälter det lugnt in, liksom till linne och tunga bomullstyger i brutet vitt.

Ett steg ljusare ligger resedagrönt, som fungerar som en mjuk övergång till kromoxidgrönt och får luckor att kännas luftigare när båda tonerna förekommer i samma rum. Gräddvit är det vita som passar till, varmt nog för att väga upp det grönas svalka utan att själv vara högljutt. För handtag och sockel ger svartbrunt ett jordigt djup som får helheten att kännas gjuten i ett stycke.

Flaskgrön är mörkare och mättad, utan det gråa inslag som ger kromoxidgrönt dess återhållsamhet. Grangrön ligger närmare blått och känns därmed svalare, nästan vintrig, medan kromoxidgrönt snarare lutar åt den varma sidan. Brungrön avstår i stort sett helt från det gröna och rör sig vidare mot jord, det är tonen för dem som vill ha det ännu mer dämpat.