RAL 6015 Svartoliv

Där gråoliv späder ut sitt gröna med grått låter svartoliv det gröna nästan försvinna i svart. Det är en ton som snarare antyds än visas, som en skog strax före natten, när färgerna nästan har gett upp. Det gör den återhållen, nästan introvert, aldrig högljudd men alltid närvarande så snart man tittar längre.

På större ytor som köksluckor eller kakel lägger sig svartoliv som ett lugnt, tätt skikt över rummet, som snarare ramar in än fyller. I mycket dagsljus öppnar sig det gröna däri, tonen påminner då om fuktig mossa eller mörkt löv. När mindre ljus faller in drar den sig tillbaka och verkar nästan svart, och konturerna av luckor eller kakelfogar flyter då mjukt ihop.

Till mörkt ekträ och oljad valnöt passar svartoliv som till en gammal bekant, båda delar samma jordnära djup. Mässing och matt guld tillför en varm kontrast, medan borstat stål får tonen att verka svalare och modernare. Linne, filt och rå natursten som skiffer eller mörk kalksten tar upp dess återhållsamhet och låter den verka ännu lugnare.

Stengrått, ett steg ljusare, fungerar som mjuk övergång när svartoliv ensamt skulle verka för tungt, till exempel på en andra lucka eller en angränsande vägg. Pärlvitt sätter som det passande vita en klar, ljus motpol som först på riktigt visar olivtonens djup. Grafitsvart tar på handtag och socklar de fina linjerna utan att konkurrera med ytan, och skapar så en lugn ram kring helheten.

Jämfört med umbragrått, som märkbart verkar brunare och varmare, förblir svartoliv svalare och mörkare i uttrycket. Gråoliv, dess närmaste granne i familjen, visar mer grått och verkar därför ljusare och sakligare. Guloliv tillför i sin tur betydligt mer gult och verkar därmed varmare och öppnare, medan svartoliv bevarar sitt djup och lämpar sig bäst för rum som tål något stilla och stadigt.